ok ok

Blogg

Inte igen.

Jag är förtvivlad. Och förbannad. Tog T-banan till Rinkeby. Snackade med en kille från Kirgizistan som sa att han kände sig väldigt ensam. Hans familj är död och några vänner har han inte lyckats få efter fyra år i landet. Men han var så glad för att han äntligen lyckats få ett jobb. Han ska börja leverera mat genom Uber Eats. För brödsmulor. När vi kliver av på Torget är det fullt med folk. Granen är pyntad med ett fåtal lyktor. Människor köar till Frukt- och Grönsaksståndet. Det är mörkt och kallt och min dotter undrar varför de inte lyser upp torget mer. Det vore en bra idé, säger jag. I fönstren lyser adventsstjärnor. På Bhai Bhai-livs reas pitabröd ut. Vi går till morsan. Porten doftar mat från världens olika väderstreck. Mina systrar från Fruängen och Kista ansluter med sina ungar. Min systerdotter Jordana drömmer om att bli försvarsadvokat. Vi äter mammas mat och vid niotiden åker vi hem och sover. Så vaknar jag till nyheten om dödsskjutningar som ägde rum en halvtimme efter att vi lämnat. Några hundra meter bort från fredagsmyset. Två unga förlorade liv. Tvärt avbrutna med skottsalvor från automatvapen. Någon jävla uppgörelse. Men nu får det vara nog. Även om det redan är för sent är det dags att sätta stopp för det dödliga våldet. Nu måste regeringen, politikerna och polisen tillsammans med lokalsamhället dra igång en Haverikommission. För allt som gått fel. För allt de i alla år försummat. För den stegrande segregationen. För det ökande utanförskapet. För att de trots våra varningar låtit parallellsamhällen växa fram. För att de splittrat och söndrat skolorna där fler lärare än på andra håll saknar behörighet. För att samhället retirerat istället för att rusta upp.
Vem tar dessa människors oro på allvar?
Vem tar föräldrarnas och barnens oro och rädsla på allvar?
Vem lyssnar på dem?
Varför kommer polisen bara när liv inte längre går att rädda?
Det är redan för sent men nu har ni chansen, ni som lever på våra skattepengar och säger att ni tar folkets oro på allvar.
Kavla upp ärmarna, sammankalla kriskommittéer och haverikommissioner med representanter från bostadsbolag, boxnings-och brottningsklubbar, moskéer, kyrkor, föräldraföreningar, skolor, arbetsgivare, poliser, socialtjänst och politiker. Rensa upp i knark- och vapenträsket. Ställ krav på alla inblandade parter. Ge människor värdiga levnadsförhållanden. Ge ungar möjligheter att fylla sin fritid med vettig verksamhet. Ge killar på glid alternativ. Det finns tusen saker ni kan göra. Det finns forskning och exempel från andra länder. Det handlar bara om att vilja. För vi vill inte sörja flera förlorade liv. Det är nog nu. I Rinkeby och alla andra fattiga, försummade förorter runtom i landet där liven inte verkar väga lika mycket.

Kommentera • 5 Kommentarer

Redan på 90-talet

Tack för fantastisk fin respons på mitt tal till EU-kommissionen som publicerades i DN häromdagen. Det är ni som får mig att stå ut och kämpa vidare. Men hatet, rasismen och sexismen är ingenting nytt. Hittade den här artikeln från 90-talet.Redan då uppmanade jag politiker att ta krafttag mot rasismen. För lite har hänt. Men vi ger oss aldrig.
img_9678

Kommentera • 5 Kommentarer

Tal till EU och Stora Journalistpriset ikväll!

Det är egentligen overkligt och statistiskt mirakulöst att jag, en tjej från en trasig, lågutbildad, migrant- och arbetarklassfamilj i Rinkeby ikväll ska gå på 50-årsjubileet av Stora Journalistpriset som en av de exceptionella journalister som blivit nominerade. Tillsammans med Lisa Jarenskog är vi nominerade för trilogin ”Vi kallas tiggare” som ni fortfarande kan se HÄR.

Även om Expressens chefredaktör Thomas Mattson tippar så HÄR vågar jag inte tro att det kan ske underverk. Men som frilansjournalist, utan uppbackning och nätverk, har jag i decennier kämpat i motvind för vartenda mikroskopiskt steg i mediabranschen. Det som sannolikt ser lätt och lyckligt och glatt och glammigt ut för utomstående har varit en ensam vandring uppför backarna. Och rasat ner igen. Och börjat om. Och kraschat. Och rest mig. Och bytt vägar. Och stött på återvändsgränder.

Nu hoppas jag få stå där med Lisa Jarenskog och kunna tacka både människorna framför som bakom kameran.

Jag vill vinna. Inte så mycket för att jag vill ha ett pris. Faktum är att jag aldrig arbetat för priser. Jag vill ha priset för att kunna fortsätta göra det jag älskar mest och kan bäst – intervjua helt olika människor, komma nära, skildra skeenden och samhällsfenomen på ett mänskligt sätt. Det jag gjort de senaste 20 åren. I mina böcker, radio- och tv-program och artiklar. Och det är dessvärre ingenting jag kan ta för givet. För jag har varken passerkort eller kontaktnät som slår upp dörrar. Filmen om Greklandskrisen ”Vad är det för fel på grekerna?” fick jag göra efter att jag googlat på SVT-chefer, hittade ett namn som lät ungt, Emma Kronqvist, och mailade några frustrerade rader. Det blev den snabbaste och billigaste timslånga dokumentären som gjorts. Tiggarnas situation hade jag länge arbetat med, funderat över och drömt om att få skildra. Och plötsligt en dag, som en skänk från ovan, ringde Martin Jönsson från SVT Göteborg och frågade om jag var intresserad. Detta är ju samtidigt glädjande då det visar att om jag kan, kan vem som helst. Det handlar bara om tålamod och omänsklig ork.

14993286_747841402029618_7396780670462338740_n

I DN idag kan ni förresten äntligen läsa talet jag höll på EU-kommissionens symposium om Media, demokrati och Pluralism. Talet fick till och med tolkarna att komma ut ur sina bås för att uttrycka hur drabbade de blev. Klicka HÄR.

Och HÄR kan ni se mig framföra talet inför EU-kommissionärer, parlamentariker, journalister och pampar. Jag talar 11 minuter in i klippet efter The Guardians fantastiska chefredaktör Kathrine Viner.

Här kan ni se Doorstep interview där jag bara hinner säga tre ord bland alla tunga lirare typ vice president Frans Timmermans som bjöd in mig.

Här kan ni också läsa ett sammandrag av mitt tal i Sydney Morning Herald.

Nu måste jag väcka min dotter och ta henne till skolan. Igår kväll var det hon som nattade mig med uppmuntrande ord. Hon sa: ”För mig har du redan vunnit allt, mamma men när du står där på scen, glöm inte dem du alltid tjatar om, de  som inte får vara på galan”.

Tack. Och om ni vill. Håll tummarna. Sänd en tanke.

12938095_10153384209611479_5969638752384426006_n

 

 

Kommentera • 2 Kommentarer

Tal i EU-kommissionen i Bryssel

img_0991
Hej från ett hösthärligt Bryssel! Jag är här på inbjudan av EU-kommissionens vicepresident Frans Timmermans som i år ägnar det årliga symposiet för grundläggande rättigheter åt: ”Media, Pluralism, Demokrati”. Fokus för mitt tal är yttrandefriheten och hoten mot journalistiken som i förlängningen är ett hot mot demokratin. Eller som en av de tunga typerna här igår sa: ”Journalisterna är demokratins redaktörer”. En annan kallade oss vakthundar. Ni förstår i alla fall andemeningen. Frans Timmermans själv konstaterade att journalist blivit ett av världens farligaste yrken med tanke på hur många som just nu sitter fängslade för att ha begått det som i diktaturer anses vara ett brott, nämligen att bruka det fria ordet, att skildra och rapportera och granska makten. De skräckexempel som nämns flitigast här bland ministrar, professorer, journalister, politiker, aktivister är Turkiet, Ungern, Polen där auktoritära regimer och regeringar utan omsvep gör sitt bästa för att fängsla både journalister och det fria ordet. Men även Grekland nämns som ett exempel där regeringar tar sig friheter att strypa pressfriheten när de exempelvis fimpade Public Service-TV och nu senast drog in licenserna för kommersiella kanaler. Österrike, Tyskland, Sverige omnämns när det gäller extremhögern som orkestrerar och mobiliserar missnöje, aggressioner och attacker mot journalister.

Vi talar också om de nya teknologiernas tyranni med hets, hat, hot, hån från både namnlösa och namnkunniga mot journalister som leder till både censur och självcensur. Egentligen är ju ingenting nytt. Rasismen, sexismen, homofobin fanns långt innan sociala medier. Det är bara kanalerna och kommunikationsverktygen som är nya.

Vi talar om algoritmer och de allsmäktiga kommersiella aktörerna – Twitter, Google, Facebook- som i princip är de som avgör var yttrandefrihetens gränsen går. Många är bekymrade över den granskande journalistikens vikande villkor i ett vacklande medielandskap, Men också yrkeskårens förtroendeförlust, filterbubblor, falska nyheter som sprider sig som en löpeld på nätet och påverkar opinion och valresultat.

Snart hoppas jag kunna lägga ut mitt tal som många refererade till och tackade för. Även om jag inte ens hann med hälften av allt jag skulle säga. Tänk på det när ni skriver tal. Vid leveransen inför publik krävs mer tid än hemma framför spegeln. Jag var väldigt glad att min bästa kompis Achilles flög in från London för att lyssna!
img_0977
Även den grymma kollegan Oisin Cantwell var på plats.
img_0969

Kommentera • 3 Kommentarer

Publishingpriset 2016

STOCKHOLM 20161114 Svenska Publishingpriset delar ut pris för lovvärd redaktionell kommunikation och marknadskommunikation. Den tjugofjärde upplagan av Publishingpriset ägde rum på Musikaliska i Stockholm. Foto: Stina Stjernkvist

STOCKHOLM 20161114
Svenska Publishingpriset delar ut pris för lovvärd redaktionell kommunikation och marknadskommunikation. Den tjugofjärde upplagan av Publishingpriset ägde rum på Musikaliska i Stockholm.
Foto: Stina Stjernkvist

För tredje året i rad fick jag äran att leda Publishingpriset där vinnare utsågs bland 159 nominerade i 29 kategorier. Och vilka vinnare det blev! Stora Publishingpriset gick till beundransvärda Blank Spot Project men även fantastiska Clara Henry, facktidningen Författaren, Martin Schoris Online Only, Expos ”Stängda dörrar”, Volvo Cars, Operan, Max Ström, Riksteatern, Ishotellet och många fler fick priser, statyetter, diplom och hyllningar. Ett sant nöje att få prisa dessa kreativa, produktiva projekt och talanger som trotsar mediala motvindar och överträffar sig själva år efter år.

img_0894
img_0885

Kommentera

Trumpologernas gränsöverskridande tyranni

Vaknar i ett regnigt London och är så trött. En trötthet som inte kan botas med sömn. Trött på mängden, mestadels ensamstående, förbittrade män, som ägnar sin värdefulla tid åt att skriva att jag borde skjutas, dödas, våldtas, sättas i ”elektroniska stolen” (vad det nu är). Att jag är fulare än en fisk, dummare än en idiot och en massa andra föga smickrande beskrivningar. Hatiska och hotfulla meddelanden som når mig trots att jag inte svarar och systematiskt blockerar de värsta hatpredikanterna.

Hur vet jag att det är ensamma förbittrade män? Det är bara att gå in och kika på deras sorgliga sociala medie-profiler. En bunt brutala typer som sällan går miste om ett tillfälle att skjuta sina giftpilar mot omsorgsfullt utvalda offer i samordnade och synkroniserade kampanjer. Oftast kan initiativet härledas till någon rasistsajt som orkestrerar orkanerna.

Den aktuella hatfesten är resultatet av valresultatet i USA. Trumps Triumf har lett till trollfester världen över. Från KKK till jihadister. De firar som om de både vunnit på lotto och kammat hem Nobelpriset under en och samma dag. Segeryran och skadeglädjen går hand i hand med slutsatser om att folket nu äntligen sagt sitt och satt eliterna på plats. Som om fastighetsmogulen Trump och hans grädda företrädde folket. Som om rasism och sexism vore en folklig sport. Det Trumpologer, Orbanister, LePenister och våra inhemska varianter lyckats med är ingenting annat än att så splittring, förädla föraktet och hylla hatet som en motståndsmekanism. De har lyft locket och spottat i den sunkiga soppan som kokat så länge att kastrullen är bränd på botten. Ingredienserna är kända sedan tidigare. Blanda frustration med förnedring, peppra med några skopor vrede, fabricera fiender och skapa syndabockar som du sedan öser ner i den grymma geggan. Låt koka. Kasta sedan den kokheta, stinkande sörjan mot alla som vågar yppa kritik och tvivel eller ifrågasätta kockarna, klädda i yttrandefrihetens mantlar.

Förklädd yttrandefrihet är vad det är. Ty som bekant har yttrandefriheten också sina gränser. HÄR kan du läsa om dem.

Dessa spänner över breda fält som hets mot folkgrupp, förtal, hot, trakasserier och andra destruktiva följder som lagen reglerar. Problemet är att deras yttrandefrihet sker på vår bekostnad. De vill kunna sprida sin rasism och sexism fritt och frejdigt. Utan minsta mothugg. De som vågar ifrågasätta dem hotas och hatas till tystnad.

Förra veckan, innan valet, talade jag i TV4s Nyhetsmorgon om den smutsiga valkampanjen i allmänhet och Trump-kampanjens retorik och metodik i synnerhet som sänkt ribban för all anständighet. Jag refererade till två artiklar jag läst i bl.a. The Times och Politico. (Klicka på källorna.)

Båda betraktas som viktiga och trovärdiga nyhetskällor. Båda skrev om vita nationalisters planer att sprida droger i utsatta områden för att motverka demokratiska valframgångar. Det är bara att läsa innantill.

Givetvis gick svenska Trumpologer till attack. Och då snackar vi inte om att de som annars aldrig bryr sig om källkritik nu efterfrågade källhänvisningar som de ju fick otaliga gånger på Twitter utan vi snackar vidriga påhopp och rena lögner om att jag hänvisat till en satirartikel. Men faktum kvarstår. Båda artiklarna finns kvar och Politico, som jag mailat, har senast bara adderat en enda mening mot slutet av artikeln– nämligen:POLITICO could not independently verify his claims”.

Det är inte lätt att vara mediekonsument eller mediearbetare i dessa faktaresistenta tider. Källor måste korsas och kontrolleras. I detta fall litade jag på dessa två helt olika nyhetskällor som anses säkra. Det faktum att artiklarna finns kvar borde betyda något. Att Trumpologer insisterar att det varit en satirartikel är därmed  felaktigt.

Men att i detta sammanhang se, inte bara blodtörstiga Trump-troll gå till attack utan även en Moderat riksdagsledamot, Hanif Bali, som för våra skattepengar, ämnade att göra vårt land bättre, kallar mig ”Ärkesopa”, är under all kritik. Så piskar en företrädare för ett av våra största partier, upp hatkampanjer och förgiftar samtalsklimatet. Och min fråga till hans partikamrater är hur de kan acceptera detta? Är detta moderat språkbruk?

Jag hade högre förväntningar på människor som utger sig för att värna demokratin och förväntas företräda vårt land och vara föredömen för vårt samhälle.

Eftersom jag hyser stor respekt för Nya Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra som sannolikt, precis som många andra kvinnor i offentligheten, också utsätts för näthat, har jag twittrat frågan till henne. Vi får se vad hon svarar.

Slutligen vill jag bara addera en tanke till de senaste dagarnas utspel inte blott från Hanif Bali utan även andra som tävlar om rasistiska röster och retweets. Jag förstår att valet närmar sig. Jag förstår att politik handlar om att vilja styra samhället i den ideologiska riktning man önskar. Jag förstår att slaget står om de breda massorna, de som kallas folket, och som felaktigt kommit att klumpas ihop som en främlingsfientlig, misogyn och allmänt intolerant fårskock. Min syn på folket är en annan. Folket kan bättre än att låta sig vilseledas av förvanskningar. Framför allt tror jag att de som fiskar i grumliga vatten och tävlar om rasistiska röster skjuter sig själva i fötterna. De gör sig själva en otjänst helt enkelt genom att gynna de renläriga rasisterna. De som inte ens har vett att skämmas. För varför skulle rasister rösta på kamouflerade kopior när de kan rösta på originalutgåvorna?

Nedräkningen har börjat.

Nu lunch med kollega i Soho som enligt en taxiförare är ”ett hemskt område för att det är så många homosexuella där”. När han frågade var jag kommer ifrån svarade jag Sverige.

Han sa: ”Den där olivfärgade huden kommer inte från Sverige”.

Resten av resan ägnade han åt att hylla Brexit och Trump.

Medan jag instagrammade Toni Morrisons visdomsord:

img_0820

Kommentera • 13 Kommentarer

Trumps Triumf

15050235_1218718161518628_1119338330_n

Kavla upp ärmarna. Spotta i händerna. Sträck på ryggen. Upp med hakan. Ryt ifrån. Räck ut en hand. Stötta och stärk varandra. Minns att ljuset skingrar mörkret. Minns att vi varenda dag skriver historia. Vi kan och vi kommer vända det här. Tillsammans. Vi behöver bara lite tålamod. Tåla lite skit och visa mycket mod.

Kommentera • 12 Kommentarer

Nominerad till Stora Journalistpriset!!!

a_pascalidou_3743_bw-2 (foto Per Englund)
Hej från Höstlovet! Jag kan inte tro att det är sant. Och ändå kan jag det. För jag har ansträngt mig så mycket för att tiga i en hel vecka om den härliga hemligheten som nådde mig för en vecka sedan när jag var  ledsen och varenda dag kändes som en uppförsbacke med en säck stenar på ryggen. Och så kom det där telefonsamtalet som vände på allt. Stefan Mehr förklarade att jag och Lisa Jarenskog är nominerade till Stora Journalistpriset i kategorin ”Årets berättare” för vår serie ”Vi kallas tiggare”. Jag ville skrika, skratta, gråta, omfamna första bästa främling och bedyra att möda lönar sig i längden, att målmedvetenhet skingrar mörker förr eller senare, att det kan vända när det känns som tyngst – och andra liknande klichéer.

Istället gick jag hem och teg i min ensamhet över en kopp té. Min hjärna är just nu översköljd av ödmjukt överlyckliga tacksamhetstankar. Tacksamhet gentemot dessa människor som med utsträckta händer sitter i våra kylslagna gathörn och vädjar om våra brödsmulor för att överleva. De som lever i misär och samtidigt är måltavlor för massivt misstänkliggörande och tilltagande avhumanisering. Som om de inte frös, fruktade, längtade, älskade, drömde eller begick misstag. Tack till er för att ni vågade ställa upp och delade med er av er verklighet i samhällets absoluta botten. Tack till Clara, Catalin, Flori, Gabriel, Ramona, Mihai, Vila och alla andra som gav oss tillträde. Tack till Jonathan, Linda, Siinto, Pierre, Anna och alla andra som står upp som levande ljus av medmänsklighet.

TV är teamwork. Tack till älskvärda och intelligenta Lisa Jarenskog som kämpade dag och natt i flera månader från vårt första planeringsmöte där vi kom fram till att vi har samma favoritbok, ”De små tingens Gud” av Arundhati Roy. Det bådade gott. Lisa är precis så öppensinnad och varm och vass som jag hade kunnat hoppats på. Det var en förutsättning för att ett sådant krävande projekt skulle förverkligas. För allt hände och det mesta var bortom vår kontroll. Att följa människor som lever under fruktansvärda förhållanden kräver flexibilitet. Det var exempelvis svårt att planera och boka möten när de inte ens visste var de skulle sova över natten. Det finns så mycket att minnas, så många insikter och aha-upplevelser, jag skulle kunna berätta om men vi spar det en stund.

Tack till Martin Jönsson på SVT som ringde mig första gången och jag skrek: ”Jaaaa!!” med munnen full av tandkräm. Och till alla på SVT som gav oss chansen att skildra dessa människors förhoppningar och förtvivlan och all den komplexitet det innebär. Journalistiken idag hotas från många håll. Inte bara mörkerkrafter som söker skrämma sina medmänniskor till tystnad och vinkla verkligheten till att passa propagandamaskineriet utan även kommersiella krav och arbetsvillkor som ställer till det för journalistiska ambitioner. Innan programmen sändes sa en branschkollega: ”Förvänta dig inga tittarsiffror. Ingen vill se de här tiggarna. Varken i verkligheten eller på TV”.

Serien blev en tittarsuccé. Trots att vi inte bjöd på lättsmälta, snabbtuggade svartvita simplifieringar. Det är så lätt att falla för frestelsen och bjuda publiken på sensationell socialporr eller förnedrings-TV – för att man tror att det är vad folk vill ha. Men folk kan bättre än så.

Mest stolt är jag över att vi mötte våra huvudpersoner utan färdigskrivna frågeformulär och förväntningar. På min rostiga rumänska frågade jag allt jag undrade. Och teamet med fotografen Henke och Lisa var precis så elastiska man kan drömma om. Oavsett om vi blev attackerade av en ursinnig man som spottade på Clara eller när jag gjorde enkäter med sköna personligheter i Rinkeby fann de sig i situationerna. Och de lyckades till och med övertala mig att ta ett snack med min mamma som var helt oförberedd på besöket.

Det finns så mycket att berätta om denna magiska och mödosamma resa till nomineringen. Men jag spar det. Förhoppningsvis till ett Tacktal på galan.

Sist men inte minst – Stort Tack till Stora Journalistprisets Jury – för att de sett och förstått och värdesatt det vi gjort. Och Tack till er som nominerat.

Oavsett utslaget så är jag lycklig över att jag får arbeta som journalist och skildra människor som inte självklart skildras, berätta historier som ofta hamnar i marginalerna, förmedla och förena röster som sällan hörs – oavsett om de är taxiförare eller tiggare eller grevinnor. Det största priset jag kan få är att få fortsätta på den väg jag påbörjade för 20 år sedan. Då när jag klev in i de svenska vardagsrummen med Mosaik, med samma passion och ambition, samma driv och drömmar, samma längtan – att bredda verkligheten, vända på perspektiven, låna ut mikrofonen, låta människor kliva ut ur skuggorna och gå från stereotypa statister till huvudpersoner i sina egna liv och därigenom göra världen lite värdigare. Ibland misslyckas jag. Men jag ger mig aldrig. Nu hoppas jag ni håller tummarna. Tack!

Kommentera • 14 Kommentarer

Plåtning idag

Plåtade idag med grymma fotografen Per Englund och hår- och makeup-artisten Jenny Guerrero. Här kommer smakprov av obearbetade bilder i datorn.
img_0195img_0191img_0182

Kommentera • 3 Kommentarer

Osanning och konsekvens

När det docklika kändisparet Brad Pitt och Angelina Jolie, i medier kallade Brangelina, nyligen annonserade sin skilsmässa blev det både en världsnyhet och spiken i kistan för många som förlorat tilltron och hoppet på allt från politiker till parrelationer. Men så kom den förbittrade föredettingens fantastiska efterspel. När Jennifer Aniston fick kommentera skilsmässan i en populär amerikansk talkshow satte hon både värden och världen på plats.

Med några vassa ord tog hon tillbaka oss till verkligheten och vad som verkligen räknas. Eller borde räknas. Hon undrade hur vi kunde vältra oss i en skilsmässa medan den pågående polisbrutaliteten, förblindad av sin egen rasistiska rädsla och stereotypa syn, hellre skjuter svarta människor till döds än låter dem leva. Dömda innan de ens begått brott.

Anistons citat kablades ut i ljusets hastighet för att det satte saker i perspektiv och fick oss att tänka ett steg längre. Så jag delade glatt på instagram och twitter tills någon pigg följare uppmärksammade mig på att nyheten var falsk. Att Aniston aldrig formulerat de där orden. Att hon inte ens gästat det där berömda pratprogrammet. Desto mindre talat om Brangelinas skilsmässa. En snabb sökning ledde mig till granskningen som avslöjade lögnen.

Ändå blev jag förbryllad. Tänk att det finns typer som sitter och fabricerar nyheter. Som hittar på händelser som aldrig hänt. Formulerar ord som aldrig uttalats och framställer sina fantasier som fakta. Även om jag själv tillhör dem som utsätts för lögner som är så långt från verkligheten att jag måste skratta för att inte gråta har jag svårt att förstå drivkrafterna.

Skamset raderar jag inlägget och påpekar det för min smarta kompis som också delat den falska nyheten. Det är ju så pinsamt att vi bidragit till att sprida osanning. Men min väninna vägrar ta bort citatet: ”Det gör ingenting. Jennifer Aniston borde ha sagt detta. Jag delar det för att det är bra” säger hon.

Sant eller falskt, fakta eller fiktion spelar mindre roll. Så länge det låter bra verkar det vara fritt fram att mangla ut vad som helst.

Nätet har blivit en skvallertråd där virrpannor, konspirationsteoretiker, mytomaner och ordvrängare saltar och sockrar verkligheten. Upprepas en lögn tillräckligt ofta blir den ju som bekant en sanning. Lite lösa hänvisningar till hörsägen så är saken biff. Den ena dagen är Hillary Clinton döende, den andra är Obama född i fel land, den tredje pekas oskyldiga ut som brottslingar, den fjärde kan det vara din tur. Så lita aldrig på en saftig story. I synnerhet inte nu när sanningen blivit hårdvaluta i ett pågående propagandakriget.

P.S. Och apropå osanningar har Pressens Opinionsnämnd precis fällt Nyheter Idag – en nationalistisk tidning- för att ha farit med osanning om incidenten när jag blev omringad av rasister/nazister på krogen. De kallade det för ett ”kärleksmingel”.  Här kan ni läsa mer om fällningen.

Kommentera • 7 Kommentarer
sm1
Journalist, programledare, författare, föreläsare. Bloggar om livets lustar och laster, om magiska möten, moderskapets mysterier, media, människovärde och mångfald. Om konsten att skriva sitt eget livsmanus, gå sina egna vägar och skapa vingar som bär över världen. Vi får följa med på allt från träningsläger till teaterföreställningar, från dramatiska demonstrationer till glittriga galor. Här blandas tips och tricks, recept och resor, ghetto och glamour, politik och passion.

Sök

Senaste inlägg

Inte igen.

Jag är förtvivlad. Och förbannad. Tog T-banan till Rinkeby. Snackade med en kille från Kirgizistan som sa att han kände... Läs mer »


Redan på 90-talet

Tack för fantastisk fin respons på mitt tal till EU-kommissionen som publicerades i DN häromdagen. Det är ni som får... Läs mer »


Tal till EU och Stora Journalistpriset ikväll!

Det är egentligen overkligt och statistiskt mirakulöst att jag, en tjej från en trasig, lågutbildad, migrant- och arbetarklassfamilj i Rinkeby... Läs mer »


box1

Föreläsningar

Alexandra har föreläst runt om i världen på flera… Läs mer »

Läs mer
box2

Moderator

Alexandra har presenterat Melodifestivalen, OS i Aten och Uppesittarkväll.

Läs mer
box3

Böcker

Alexandra är författare till fem prisbelönta och kritikerrosade böcker.

Läs mer

Kontaktuppgifter

alexandra@pascalidou.se

Sweden: +46 70 894 05 94
Greece: +30 697 639 4944

ga('send', 'pageview');