ok ok

Blogg

Föreläser för framtiden i Dubai

Hej från ett stekhett Dubai alla underbara vänner. Jag har fått äran att föreläsa på en internationell konferens för unga ledare, förändringsagenter och sociala entreprenörer. Här kan ni läsa mer. Så lycklig över att få möta fascinerande människor från Portugal till Pakistan, Saudiarabien till Sudan, Kanada till Kongo och jag ska berätta om dem och deras liv och heroiska insatser senare idag när jag får en paus. Nu är det dags för mig att inta scenen och köra min första föreläsning – om media, mångfald och demokrati. Min andra föreläsning handlar om näthat och hoten mot journalistiken. Här bild på min nya kompis Muntaha från Saudiarabien.

Vi talade om det omdiskuterade faktum att Saudiarabien valts in i FNs kvinnokommission, om kvinnors rättigheter, om livet i ett land utan konst och kultur då biografer, teatrar, konserter mm är förbjudna. Ska göra en längre intervju med henne som ni kan läsa. Här tar några av oss bussen till Ministeriet där vi spenderar dagarna.

Lite skillnad mot min sagolika flygresa med Emirates där jag fick flyga första klass. Tanken var att jag skulle skriva klart en artikel och förbereda min föreläsning men det var omöjligt i sätet som vecklades ut till en massagesäng så där låg jag som en prinsessa och serverades den ena godare rätten än den andra. Tack för uppgraderingen bästa Emirates!

Kommentera • 1 Kommentar.

Från skönhet till skönhet

Igår inleddes dagen med min årliga föreläsning för högstadieelever på Myrsjöskolan. Om konsten att gå från ingen till någon, att kämpa och krascha och resa sig igen. Att vägra följa strömmen och finna och följa sin egen väg och trotsa olyckskorpar och gnällspikar och andra som av omtanke önskar skriva ditt livsmanus och regissera ditt liv. Den kraft och energi man får av at föreläsa för ungdomar är unik. Samtidigt som det kräver retorisk färdighet att fånga deras intresse och tala rakt och direkt till dem utan en massa lull lull. Alltid när jag besöker skolor slår det mig att jag en dag vill arbeta som lärare.

På kvällen var det dags för en helt annan typ av uppdrag. Prisutdelning på Sveriges största skönhetsgala, SBCA, i Blå Hallen. Jag hängde med skönheterna och talangerna Stina Wollter, Clara Henry, Annika Jankell, Ellen Bergström, Kakan Hermansson mfl och vi skrattade så tårarna rann vid bordet.

*Alexandra Pascalidou
Swedish Beaty & Cosmetics Awards. Stockholm 17-04-20.
Foto ©Eero Hannukainen EEROBILD AB

För mig är skönhet generositet. Det är att sprida kärlek och ömhet och se och berömma och bekräfta människor. Det är sådana karismatiska människor jag definierar som vackra. De som tar sig tid, stannar upp, möter din blick, skrattar, hyllar och hejar. Oavsett färg, form, längd, vikt, midjemått, hudtyp. Under åren har jag mött många objektivt och normativt vackra typer som uppfyller medie- och reklambranschens strikta skönhetsideal men som fullkomligt saknar förmågan att beröra med sin personlighet. Yttre skönhet går inte hand i hand med inre skönhet och charm. Klyschan är sann. Och det kan vara en tröst då det innebär att vem som helst kan utveckla dessa icke medfödda egenskaper.

Själv har jag med åren delvis lärt mig acceptera skavankerna.  Och med åren tvingas jag också acceptera att åren även sätter avtryck. Igår fick jag ångest för gråa hårstrån och att jag inte orkade dra in magen. Så jag andades ut. Och skrattade massor.

(Klänning från Viktoria Chang)

*Alexandra Pascalidou
Swedish Beaty & Cosmetics Awards. Stockholm 17-04-20.
Foto ©Eero Hannukainen EEROBILD AB

 

Kommentera • 1 Kommentar.

Medan vi påskar på Mauritius…


Hej från påsklov på Mauritius. Hoppas ni mår fint. Min dotter har hittat på ett nytt verb. ”Vi kan väl påska lite, mamma?” föreslog hon igår när det var cirkusshow på Club Med som varenda kväll bjuder på nytt spektakel. När jag undrade vad ”påska” betyder tittade hon förbryllat på mig och förklarade: ”Att påska är att leva loppan på påsken. Att äta påskägg till frukost och lägga sig vid midnatt eller när kroppen säger till. Inte när mamma säger till”.

Så vi somnade framåt midnatt och jag vaknade som vanligt för tidigt för mitt eget bästa. 06.50 var jag klarvaken medan Melina sov som en stock. Så jag smög ner, tog en powerwalk, gick förbi gymet mest för att ta instagram-bild (@pascalidou) för att markera Måndag morgon som början på mitt nya hurtiga liv, (som oftast brukar hålla en dag eller två)  och sen tog jag ett dopp i  simbassängen som jag hade helt för mig själv. Vartenda simtag i det solglittriga vattnet följdes av ett nyfrälst glädjetjut av typen: Jag älskar mitt liv./ Tack för allt jag får uppleva. / Så här vill jag vakna varenda dag./ En dag ska jag leva på en plats där varenda dag ska inledas med havsdopp och strandpromenader. 

Då har jag ändå varit ganska deppig en tid. Ni vet det där vakuumet jag skrev om. Tomheten som infinner sig efter att ha avslutat ett magnifikt och samtidigt krävande och utmanande projekt och saknaden efter alla kollegor som blev som min familj. Och nu ovissheten. Vart är jag på väg? Vad vill jag nu? Hur går jag vidare?

Tills det slår mig att man måste vila i alla känslolägen. Ta svängarna och luta sig mot kurvorna. Acceptera dem. Som vi accepterar att natten blir till dag. Att sommaren blir till vinter. Att alla dygns- och livsfaser har sin egen mål och mening. Och att vi är olika. Även om jag älskar tidiga morgnar och soliga dagar behöver jag mörker och kyla för att retirera. Ta ett steg tillbaka.

Roligast med Club Med är att man får träffa människor från olika länder. Både personal och gäster. Vi frullade med britter som berättade om rasismen som enligt dem blivit mer påtaglig efter Brexit. Ja, de var svarta. Och högutbildade och bor fint i London och har förmågan att försvara sig men är oroliga för sina barn.

Vi lunchade med ett mandarin-talande gäng. Ett par medicinforskare från Peking, en Amazon-arbetare från Shanghai, några tjejer från Taiwan, en kille från Singapore och en från Hong Kong. Det var som att förflytta sig från Mauritius till andra sidan jordklotet. De berättade att de längtar till öar och vackra stränder. Skidorter har de hemma men de fina stränderna är smutsiga och överbefolkade. ”Hur många mandarintalande finns det i världen?” frågade jag och de stirrade på varandra innan tjejen från Taiwan svarade: ”Billions”.

Någonstans läste jag att om den kinesiska medelklassen börjar semestra i Europa så innebär det 800 miljoner kinesiska turister. Inte undra på att greker inom turistnäringen studerar kinesiska.

Nu ska jag ta en tennislektion med JP från Senegal och 18-åriga Ofelia från Österrike. Äntligen har jag hittat någon som får mig att känna mig som Björn Borg på tennisbanan. Melina hoppar trampolin med Paula från Polen och en massa frankofona barn och snackar hemsnickrad men ack så innovativ You Tube-engelska med några ungar från Sydafrika.

Imorse ringde receptionen förresten och sa att de var tvungna att flytta oss till ett annat rum. Jag suckade tungt vilket blev en läxa. Sucka aldrig innan du sett vad som väntar. Vi fördes till en egen villa. Ett eget litet slott. Med egen pool, patio, terass, dressingroom, gungande sängar, gigantiska rum med glastak, flera badrum och ett eget kök med fyllda kylskåp och frys. Och Rati som tar hand om oss. Hon kommer på morgonen och fixar frukost åt oss och afternoon-tea och allt vi kan önska oss. Melina och jag blev helt stumma först. Ett ytterst sällsynt tillstånd för oss båda. Sen blev vi tårögda av glädje och jag tackade Gud och alla inblandade medan Melina undrade om vi inte bara kan missa flyget och stanna. Men verklighetsflykten har ett bäst-före-datum och det är imorgon. Tills dess ska jag äta upp det här stället med alla mina sinnen. Tack!

Önskar bara jag kunde bjuda in er alla hit så ni också kunde få njuta med oss. Vi är för få för så här mycket lyx.

(Har problem med överföring av bilder från mobil till min dator. För flera bilder – se Instagram)

Kommentera • 3 Kommentarer

Rapport från tropiska regnskurar

Somnar och vaknar till den vackraste, mest vilsamma vaggvisan – havsvågorna som rytmiskt dansar in mot stranden. Om och om igen. Ingenting stör deras cykliska rörelser. Jordens pulserande hjärtslag gör mig lugn och lycklig. Så här ska jag leva en dag. Så nära havet att det fyller mitt dygn.

Det är tidig morgon på Mauritius och min dotter sover tungt. Fåglarna flyger in över terassen, nyfiket nära, och bjuder på öronbedövande kvitter. Vi har varit här i fem dagar och tropiska regn avlöser varandra. Det ger oss mer tid att läsa och umgås. Teaterföreställningen ”Alexandras Odyssé” slukade mig i månader och pendlandet till Göteborg innebar ständig saknad. Melina sa: ”Mamma, jag vill att din Odyssé ska bli en succé men sen vill jag att du bara är min mamma igen”. Så den här påskresan blev mitt sätt att ta tillbaka tiden vi gick miste om. Även om tiden egentligen inte kan återvinnas ville jag vika obruten tid för att hinna tala om allt det där vi aldrig hann när vi jäktade till skolan och jag sedan vidare till tåg, repsalar, möten. Nu vaknar vi när vi sovit klart och  jag förvånas över hur länge hon plötsligt börja sova på morgnarna. Så fort det gick. Från de där grymma gryningarna när hon väckte mig till att jag nu ber och bönar att hon ska vakna för att vi ska hinna med den dignande frukostbuffén som serveras till 10.00. Vi kommer alltid precis innan de ska stänga.

Det är andra gången vi åker till ett Club Med. För mig ett tidigare okänt koncept. Nu har det blivit något jag gärna återvänder till. Du checkar in och allt ingår i priset. Förutom oändligt mycket fantastisk mat så även en hel uppsjö aktiviteter för oss som har spring i benen och vill utmana oss själva fysiskt. Igår provade Melina och jag salsa, zumba och pilates. På franska. Jag tar tennislektioner för nybörjare med JP från Senegal. Hans bror Bolton gav mig tennislektioner i Mexiko för två år sedan. De är nio barn i familjen varav tre arbetar för Club Med. Med sina löner försörjer de familjen.  JP säger att de är lyckligt lottade för i deras del av Senegal växer allt man planterar till skillnad från det nordliga ökenlandskapet som tvingar människor at emigrera till Europa. Ofta fastnar de i infernaliska Libyen där det rapporteras om slavmarknader, trafficking, våldtäkter och tortyr. Många försöker ta sig över havet. Drömmar drunknar i Medelhavet som blivit migrationens massgravar. Andra fastnar i Italien och Grekland. ”Europa borde hjälpa Afrika med tanke på hur de plundrat vår kontinent” säger JP och sen talar vi om den utbredda motviljan mot migrationen. ”Djuren migrerar ju också för att överleva” säger JP och jag tänker att djuren aldrig utvecklat nationalism, rasism, pass, visum och vapenarsenaler för att bevaka sina gränser och misstänkliggöra människor.

Medan jag övar backhand och forehand och skjuter bollar till poolen klättrar Melina 20 meter upp och kastar sig ut som en cirkuskonstnär på trapetsen. Varenda gång det är hennes tur slutar jag spela och börjar skrika och heja på min modiga dotter. Efter tennis och cirkus ställer vi oss på var sin paddle board och paddlar ut i havet. Igår i en kompakt grå färgmassa mitt i ösregnet. Sida vid sida med min åttaåring. Omåttligt stolt säger jag: ”Melina, vi måste minnas denna stund. Vi två helt ensamma ute på havet. I ett tropiskt regn som fått alla andra att gömma sig i sina hyddor. Ladda ner denna stund i din mentala minnesbank och kom ihåg att jag aldrig förr varit så lycklig. Aldrig förr.”

Och hon svarar: ”Åh mamma, du är så dramatisk. Vi kommer få uppleva så många såna här stunder i våra liv. Det här är bara ett av många.” 

Givetvis har hon rätt för senare samma kväll står hon på scen och dansar med sina nyfunna, fransktalande vänner. De skrattar och leker och jag förstår inte att någon förstår vad Melina säger. Men ungarna skrattar och dansar på en upplyst scen och snart bjuder Club Med-ledarna in oss alla till en frenetisk fest och där står vi, människor från en massa länder, kulturer och åldersgrupper och dansar som om det inte fanns någon morgondag. Ledarna får alla att dansa i takt och sjunga och ropa ”Allez Allez” som om vi vore på en avgörande VM-match. Som vi verkar ha vunnit.

Det är rökmaskiner och ansiktsmålningar i neon och musiken pumpas ut och svetten rinner längs ryggraden och jag kan inte minnas när jag skrattade så mycket senast eller festade så härligt. Med min åttaåring. Som snurrar runt och går fram och hyllar dansarna och skämtar med folk.

Häromkvällen ville hon äta med småfolket. Kids Club samlar barnen som vill äta ihop. Melina sa att hon ville testa hur det känns. ”Hoppas du inte blir ledsen eller känner dig ensam” sa hon och jag som kände mig sviken och bortkommen log och sa: ”Ingen fara. Gör det du känner för”. Jag lassade på med mat, tog med mig en bok och satte mig. Tre sekunder senare anslöt receptionisten Nihan och frågade om hon kunde få slå sig ned. Så gör alla som arbetar på Club Med. Det ingår i deras jobb att umgås med gästerna. Vårt samtal avbröts konstant av min dotter som ville rapportera från barnbordet.

Nihan kommer från Mauritius. Hon blev bortgift som 18-åring med en man hon inte älskade. Efter 11 års lidande lämnade hon honom. Det stred mot hennes tradition, kultur och religion. ”Men jag valde livet” säger Nihan som är ny på Club Med och erkänner att hon är blyg och ovan att kallprata med främlingar. Men det här brukar hon inte prata om. Hennes  familj klippte med henne i tre månader efter skilsmässan. Men nu har hennes mamma hand om hennes 10-åriga son. Och det är när vi börjar tala om sonen som tårarna rinner ner över hennes broccolisallad. En dag i veckan vaknar Nihan 4.00 på morgonen för ta tre olika bussar för att komma hem till sin by där sonen bor med sin mormor. De får bara några timmar ihop innan hon måste tillbaka till jobbet. ”Jag jobbar för min son. Jag vill inte att han ska leva mitt liv. Men priset jag får betala är att han står närmare min mor än mig. Lyckligtvis saknar han inte mig som jag saknar honom. I hela hans liv har jag tvingats arbeta långt hemifrån för att försörja honom...” säger Nihan och mascaran som hon så omsorgsfullt målat rinner nerför kinderna. Målet är att genom Club Med få arbeta utomlands. Där är lönerna bättre och man får betalt i euro eller dollar istället för den lokala valutan rupier. ”Fem år till ska jag jobba och spara ihop till ett litet hus och en bil. Sen får det vara nog” säger Nihan innan hon rusar tillbaka till sitt arbete.

Nu har min dotter vaknat. God påskdagsmorgon önskar jag er alla.

 

 

Kommentera

Långfredagens förlåtelser


Långfredag. Oavsett om man är troende kristen, buddhist, muslim eller ateist kan man använda dagen för reflektion och eftertanke. För att utvärdera och omvärdera. För att sörja förluster och förlåta. Att förlåta är att frigöra sig. Och jag har en del att förlåta. Det är inte lätt att förlåta men det är nödvändigt för att kunna gå vidare. Att slippa bära bördan av bitterhet och besvikelser. I hela mitt liv har jag som kvinna, betongblatte, arbetarklassbarn, skilsmässobarn, alkisbarn vägrat finna mig i förutbestämda mallar och låta mig låsas in i boxar och bunkrar. Och det provocerar. Inte bara de kulturellt betingade konservburkarna som tycker jag borde gift mig med en grek i grannskapet, skaffat flera barn, hållit mig på mattan och hållit käften. Nej. Det finns värre.

Man behöver inte göra något häpnadsväckande eller hårresande för att i synnerhet män med makt som glidit fram på röda mattor som deras föräldrar rullat ut, ska gå till attack. Det är vardag. Inte bara för mig utan flera av min sort. Vi som inte lyder och underkastar oss spelreglerna. Vi som inte nöjer oss med att vara deras groupies. Vi som bryter mot normer och förväntningar. Vi som utmanar makten genom vår blotta existens. Jag är van. Jag har nämligen hört det mesta. Uråldriga härskartekniker och nedsättande praktiker som förlöjligande, förminskande, misstänkliggörande, misskrediterande, mikroaggressioner och makrolögner har jag blivit expert på. Det tar på krafterna. Det tär på hjärtat. Men jag vägrar försvara mig mot löjeväckande lögner och missriktade slag under bältet. Jag vägrar ge dem andrum. Jag vägrar låta deras ondska passera min tröskel. Så jag förlåter dem även om de inte bett mig om det. Jag frigör dem och hoppas de finner sitt eget ljus och häver sig av egen kraft utan att trampa på andra. Jag är lyckligt lottad. Omgiven av människor som älskar mig och stödjer mig och följer mig sedan jag för mer än två decennier började arbeta med TV, radio, böcker, tidningar, föreläsningar och allt jag kan för att göra den här världen bättre. Jag underlåter mig inte till att smutskasta människor jag aldrig mött eller inte känner. Även om jag själv kan drabbas av avund för andras driftighet och framgång. Det är mänskligt och det är något jag jobbar på. Att inte jämföra mig med andra. Att bli en bättre människa utifrån mina egna förutsättningar och förmågor.

Idag är jag djupt tacksam över allt jag kunnat skapa av egen kraft tack vare människor som har trott på mig. Från den där vårdagen 1995 när Mosaikchefen på SVT Mårten Andersson ringde och bjöd in till ett programledartest till när Martin Jönsson ringde och frågade om jag ville göra dokumentärtrilogin om Tiggarna till Teaterchefen Pontus Stenshäll till mina förläggare och radiochefer och alla andra möjliggörare. Nu ska jag sätta mig i skuggan och skriva listor över alla dem jag förlåter och alla dem som gjort sig förtjänta av min tacksamhet. Sedan ska jag bygga sandslott med min dotter på stranden och hoppa från en läskigt hög avsats ner i det kristallklara vattnet. Kanske går vi på cirkusskolan också. Jag älskar aktiva semestrar. Igår tog jag min andra tennislektion med JP från Senegal. Hans bror Bolton lärde mig tennis på Club Med i Cancun, Mexico för ett par år sedan. Världen är mindre än man tror. Vi talade om migrationsströmmarna i världen och alla unga som lämnar sina hem i Afrika. Många av dem fastnar i Libyen där det pågår regelrätt slavhandel där människor säljs för mellan 200- 500 dollar. De utsätts för tortyr, våldtäkter – många och det värsta man kan tänka sig enligt IOM. Vi talade om migrationen som en självklar del av mänsklighetens historia. JP jämförde med djuren. Hur de flyttar på sig för att finna mat. ”It’s as simple as that”sa han innan vi skiljdes åt och efter att mina tennisbollar hamnat på allt från trädtoppar till bassänger.

Kommentera • 1 Kommentar.

Det som inte fick hända

Nu har det hänt. I hjärtat av vår vackra huvudstad. På en gata som går som en artär genom Stockholm. Där människor från alla håll och kanter låter sina blickar mötas eller fly längs skyltfönster. Bland gatumusikanter och människor med utsträckta händer. Bland föräldrar och barn som förberedde sig för fredagsmys och en längre ledighet. För att plötsligt se människor ryckas ifrån livet på det mest brutala sättet i en av världens fredligaste städer. Liv som blir barbariets blodpölar.

Nyheten nådde mig på ett mycket märkligt sätt. Jag är nämligen i Perugia, Italien på Internationella Journalistfestivalen, för att föreläsa. Mitt Wifi funkade inte och min telefon ringde oavbrutet från diverse grekiska nummer medan jag lyssnade på Wahington Posts chefredaktör som talade om fejknyheter, ekokammare, Trumps krig mot journalister och striden om sanningarna. Till slut gick jag iväg och svarade. ”Kan du rapportera för oss?” undrade en redaktionschef och jag trodde de syftade på journalistkonferensen. Det var då de förklarade. Och jorden under mina fötter rämnade. Jag lade på och ringde min dotters pappa som inte svarade och min familj som är spridd i Stockholms förorter. Paniken innan de svarade måste många ha upplevt igår.

Sedan sprang jag till hotellrummet, låste in mig och lyssnade på Ekot, SR. I flera timmar. Med ett avbrott för en intervju med italienska TV-kanalen RAI 24 som undrade om Trump nu fått rätt i sitt uttalande ”vad som hände i Sverige i fredags”. De undrade över den sociala oron och segregationen. Jag nämnde att det tyvärr inte var första gången Sverige utsatts för ett liknande trauma. Vår egen statsminister mördades på en öppen gata. Vår utrikesminister på NK. John Ausonius, Lasermannen, Peter Mangs, Anton Lundin mfl. Och nu detta. Skräcken och sorgen i Stockholm.

Det är hemskt att följa det på håll. Helst vill jag vara hemma hos min familj, mina nära och kära. Krama dem hårt. Pussa på min åttaåriga dotter, Intyga min villkorslösa kärlek och viska att vi är trygga. Att vi aldrig någonsin får väja eller vackla för terrorismen. Att vi aldrig får låta mörkerkrafterna och hatets apostlar förgifta oss med sin fruktan och sitt förakt. Att vi aldrig får falla för deras förvridna och förljugna världsbild och låta dem splittra och söndra. Jag vill viska till min dotter att vi måste kämpa för fred och frihet och aldrig låta terrorister diktera våra livsvillkor, aldrig låta dem krympa och stympa vår rörelse- och yttrandefrihet. Aldrig backa för deras barbari.

Samtidigt måste vi kämpa med oss själva för att upprätthålla sans och balans. Det är så lätt att man vid sådana här fruktansvärda dåd drar förhastade slutsatser, sprider desinformation och hat och tenderar att systematisera, stigmatisera och skuldbelägga hela grupper som presumtiva, potentiella terrorister. Det är vid sådana här tillfällen vi måste kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Som att många människor flytt hit från dagliga terrorattacker. Människor som förlorat familjer och sökt sig till vårt land just för att få läka och leva i fred och frihet. De är lika förtvivlade som vi. Men de riskerar samtidigt att bli måltavlor och syndabockar. Skyldiga tills motsatsen är bevisad. Istället för motsatsen.

Så gör inte terroristerna den tjänsten att anamma deras vidriga världsbild och springa deras ärenden. De vill att vi ska hata varandra. De vill frihetsberöva oss fria medborgare i deras imaginära fängelser. Vi gör tvärtom. Vi älskar mer. Vi bländar mörkret med ljus.

Just därför blir jag så innerligt rörd av Stockholmarnas storslagna och spontana reaktion. Hur människor via sociala medier erbjöd varandra värme, skjuts, en bit mat, en säng. Hur skolan, räddningspersonalen, vården, polisen, kyrkan, föreningar och andra agerade som en enda synkroniserad samhällskropp med vidöppen famn för alla i behov. Alla har anledning att vara stolta idag. Vi har visat världen vad det innebär att vara stockholmare och svensk. Alla ni som ställde upp förkroppsligar solidaritet och öppenhet. Ni är människor med versaler. Sträck på er. Och tack. Om det finns flera som fastnat och behöver någonstans att ta vägen och en sovplats är jag hemma igen imorgon kväll. Mitt hem är ert hem. Även om det är trångt finns en soffa och en barnsäng att tillgå. Och mat i kylskåpet. Tveka inte att maila mig.

Egentligen ville jag rapportera om allt det viktiga som sagts här på världens största Journalistfestival när vi har samtal och seminarier med kollegor från CNN, Guardian, Al Jazeera, Washington Post, NY Times och en massa andra. På mitt seminarium talade vi om näthat, trakasserier, rasism, sexism. Här kan ni läsa mer. Men vi får ta det en annan gång.

Nu sänder jag mina tankar till dem som berövades livet. De som hade så mycket kvar att ge och få. Må de vila i frid. Mina tankar och kärlek till deras förtvivlade familjer och anhöriga. Må de omfamnas i sin sorg och saknad. Må de finna tröst och kraft att gå vidare. Och till alla andra som bevittnade barbariet. Och till alla er hjältar som ställde upp. Tack.

Ta hand om er vänner.

 

Kommentera • 12 Kommentarer

Den fantastiska finalen för ”Alexandras Odyssé”


Den sista föreställningen, farvälet för vår Odyssé, blev en euforisk upplevelse. Vi spelade och dansade och sjöng som om det var sista gången. Vilket det var. Skådespelarna överraskade också med små hyss på scen. Angela Merkel som spelas av superproffset Carina M Johansson, klev ut ur den Trojanska Hästen och gav mig en kyss på munnen när jag inte kunde sluta skratta. Marcus Standoft som spelar rasist puttade på både mig och Viana Mikkelsen och snodde min mikrofon. Ali Jalal bar in mig på scenen som en säck ris och efteråt kastade ensemblen upp mig i luften som en trasdocka.

Applåderna på slutet ville aldrig ta slut. Folk stod upp och jublade medan mina tårar brände bakom ögonlocken och orden fastnade i halsen när jag försökte tacka publiken. Inte ens i mina vildaste fantasier hade jag vågat drömma om detta. Jag minns när jag som liten flicka torterade mina skolkamrater med att spela teater på skolavslutningarna.

Efteråt var det flera inom teatern som vittnade om att de här passionerade publikreaktionerna var unika. Givetvis tror jag att det handlar om den kreativa kombinationen av alla dessa förmågor som förenades på scen och som lyckades locka en helt ny publik. Efteråt firade vi med att dansa in i gryningen. Fyra timmars sömn senare var det dags för mig att ta tre olika flyg och en buss för att föreläsa på Internationella Journalist Festivalen i Perugia, Umbrien i Italien. Idag går jag på seminarier. Först ut var Cameron Barr från Washington Post som talade om journalistikens villkor under Trumperan med alternativa sanningar och fakta som florerar. Sådant som även förgiftar flödet hemma i Europa. Min ödmjuka åsikt är att det inte var Trump som öppnade den dörren. Fejknyheter och förvridna rykten och lögner har länge florerat och drabbat många. Inte minst mig personligen. Cameron Barr citerade sin chef som sagt: ”Vi är inte i krig med Trump. Vi är i arbete”. Det låter bättre på engelska. ”We’re not at war with Trump. We’re at work”. Journalistikens roll är inte att kriga. Den är att rapportera så nyanserat som möjligt och ge människor möjligheten att känna och tänka själva och dra egna slutsatser. Problemet har dock varit att medierna inte alltid lyckats med konststycket att bredda perspektiven och ge flera en egen röst. En av orsakerna är så klart den homogenitet som präglat journalistklubbar och mediala makthavare. Men det måste och kommer att luckras upp nu när allt fler försöker förstå de frustrerade, de oroliga, de rädda som faller för simpla förförelseakter och röstar på partier som i slutändan bara blåser dem. Trump är ett exempel på detta. Han som gick hem i de amerikanska stugorna och flirtade med globaliseringens främsta förlorare och försäkrade dem att de skulle få tillbaka sina jobb för nu är det det slitna slagordet ”amerikanerna först” som gäller och alla skulle ”köpa amerikanskt” för att stödja den inhemska ekonomin. Samme man har tillsatt den rikaste regeringen någonsin och har en fru som dissade amerikansk design och istället valde italienska Dolce Gabbana för sitt så omdebatterade pressfoto.

Jag ställde i alla fall en fråga om varför vi journalister blev så förvånade över Trumps seger. I synnerhet här i Europa har vi ju haft egna Trumpeter. En av dem är ju Silvio Berlusconi som också hade en massa egna affärsintressen, konstig kvinnosyn och fäbless för folkliga finter.

Nu måste jag rusa på nästa seminarium. Kram på er alla.

 

Kommentera • 2 Kommentarer

Min dröm – en Odyssé som nått sin hamn

ALEXANDRAS ODYSSÉ from Viana on Vimeo.

Nu är den här resan snart över. Och vilken Odyssé det har varit. Här kan ni få någon minuts smakprov på en helt fantastisk upplevelse som varit omvälvande och omtumlande och så lärorik och rolig att jag nu lider av det jag döpt till post-dramatisk-stress. Tomheten som uppstår. Saknaden. Men ikväll kör vi igen med efterföljande publiksamtal och imorgon är den stora finalen. Vi har förfrågningar om gästspel och turné men det är en gigantisk apparat med 20 talanger på scen, professionella, fast anställda, amatörer och våra genialiska musiker Kristina Issa och Emil Blomé. Det är Trojansk Häst och kostymbyten och dekorer som är dyra att flytta och i Göteborgs Stadsteaters uppdrag ingår inte turnéer. Så vi får se om föreställningen begravs och går till historien som ett exempel på den magi mångfald skapar och hur man får människor som aldrig förr satt sin fot på en teater att skrika och skratta och gråta och jubla och helt enkelt gå till en teater för att där spegla sig i sin situation, sin tid, sin omvärld. Det har varit stående ovationer, folk har kommit i hundratal från Stockholm, Malmö, Helsingfors, Paris, Örebro, Karlstad, Grekland och publiken har reagerat precis som i mina vackraste drömmar. Men det var också mardrömmar när jag satt där i djup ångest, med bristande självförtroende och bräcklig självkänsla, för att skriva mitt livs första teatermanus. Om människovärdet som alltför ofta hamnar i skuggan av börsvärdet. Om kriserna som föder och göder populism, rasism, nazism, sexism. Om de växande klyftorna och polariseringen. Om människors desperation och frustration  och det tragikomiska som uppstår i kampen för överlevnad. Om vårt andrum mot deras andnöd. Om våra växande murar mot omvärlden och de som får betala priset.

Jag trodde verkligen aldrig att jag skulle få uppleva detta. Att jag från Rinkeby, från en trasig, fattig familj fjärran från scenkonstens värld skulle få skriva en pjäs och dessutom spela, dansa, sjunga, hjula på stora scen på en av Sveriges största scener. En scen jag fått dela tillsammans med dem jag drömt om och kämpat för – ungdomar med egna erfarenheter av flykt, främlingskap och förortsliv. Mina bröder och systrar. Ungdomar som levt i flyktingläger och utanförskap och visar prov på enorm ambition och passion. Den glittrande glädjen i deras ögon är min största belöning. Men också professionella, etablerade skådespelare i ensemblen som tagit sig an oss nya, visat oss vägen, uppmuntrat och omfamnat oss. Göteborgs Stadsteater har visat på beundransvärt mod och tillit och har med denna föreställning slagit upp sina portar inte bara för nya konstnärer utan även för nya vänner, ny publik och ett helt nytt, inkluderande tilltal. Jag har nog aldrig mött någon som trots att vi aldrig träffats förr, trott på mig så mycket som den konstnärlige ledaren Pontus Stenshäll men också hans konstnärliga råd. Det stöd, den värme och förtroende de visat kommer jag aldrig glömma.

Men allt är egentligen en enda kvinnas frö. Hon heter Anna Ulén och är regissör och skådespelare på friteatrar och arbetar med ensamkommande flyktingbarn. En sann eldsjäl som mailade mig för något år sedan att min bok borde bli teater. En för mig helt okänd avsändare som undrade om jag kunde skriva en pjäs. Och jag sa: så klart jag kan men jag vill skriva nytt material också. Då det hänt en del sedan ”Kaos- ett grekiskt krislexikon”. Och sen knallade vi upp till teatern och jag improviserade en massa historier från den mångfacetterade verklighet jag besöker och bär med mig. Människor i olika samhällsklasser och miljöer som jag ville ge en röst. När teatern krävde att även jag skulle stå på scen blev jag både skräckslagen och smickrad. Så här i efterhand kan jag inte annat än tacka för att de gett mig mitt livs upplevelse.

Som vanligt skrev jag för sent. Och för mycket. Mina karaktärer snackade sönder varandra. Utan Sisela Lindbloms strykningar och luftningar och skruvar hade detta blivit en ogenomtränglig ordmassa. Det är så många jag vill tacka. Härliga Helen som hjälper oss att byta kostymer, Johan inspicienten som håller reda på oss, Ulrika och Gunnar på mask, brudarna i biljettkassan, städarna som sopar upp eurosedlar, nejlikor och serpentiner, ljudtekniker, VD Björn Sandmark som är en sällsynt intellektuell man- ja alla som på något sätt bidragit. Och framför allt  – publiken. Alla ni som kommit från andra orter och länder. Ni som gråtit och skrattat. Ni som stöttat och skrivit om pjäsen. Tack. Från djupet av mitt hjärta.

Ikväll och imorgon finns ett fåtal biljetter kvar om ni vill uppleva föreställningen.

Här följer ett Tack till alla er som arbetat på och bakom scen. Ni som förverkligat en dröm. Det största jag gjort.

Jag klipper in alla namn från hemsidan:

Alexandras Odyssé

Av ALEXANDRA PASCALIDOU Bearbetning SISELA LINDBLOM Regi ANNA ULÉN Skådespelare Kim Theodoridou BergquistErik Kaa HedbergCarina M Johansson, Johan Karlberg, Alexandra Pascalidou, Magdi Saleh, Melina Tranulis Musiker Emil Blommé Kristina Astir Issa Statister Hussein Al SaidanCecilia BejaranoNawar HermezAli JalalRasha Khoury, VIANA MIKKELSEN, Katerina PavlouMarcus StandoftJulia Stenelius Scenografi och kostym CHARLOTTA NYLUND Mask ULRIKA EKLUND, GUNNAR LUNDGREN Musik KRISTINA ISSA Ljud HENRIK SCHÄFER Ljus TOMAS FREDRIKSSON Koreografi Soledad HoweFredrika Byman Moberg Animation Charlotte Heyman

Kommentera • 3 Kommentarer

Hosting Stockholm Peace Talks 2017

I had the honor to co-host Stockholm Peace Talks 2017 with talented Tomas Amanuel and her royal highness the crown princess Victoria and peace fighters in the audience. The theme was ”Better Together.” The topic of inclusion and respect for diversity is affecting all of us, especially in these turbulent times with growing gaps and polarisation, when extremism and radicalization is on the rise.

Staffan de Mistura, Alexandra Pascalidou

The Peace Talks started in Geneva 2013, co-founded by the United Nations Office at Geneva, the Geneva Peacebuilding Platform, and Interpeace, with the support of the Swiss Government. The Peace Talks is an initiative to showcase the inspirational stories of people making a contribution to peace. So in Stockholm I was proud to interview one of my role models and heroes – Hédi Fried, the Swedish author, psychologist and Holocaust survivor. Hedi emphasised on the importens of solidarity and empathy but also our duty to fight islamophobia. She compared Trump to Hitler and said that… well watch the interview and the other great speakers -among them Staffan de Mistura, UN Special Envoy for Syria and Jeffrey Ige, Paralympic silver medalist in shot put. HERE IS THE LINK. Watch it if you need some hope and inspiration and feel free to share.

Thanks and keep fighting. Every one can become a hero. You just need to keep on fighting. And we need heroes in these troubled times.

Stockholm Peace Talks 2017

Kommentera • 15 Kommentarer

Tre TV-dagar i Aten

Det blev tre intensiva, inspirerande dagar i Aten och tre TV-program där jag fick tala om min första teaterföreställning ”Alexandras Odyssé” på Göteborgs Stadsteater som ni måste passa på att se då det bara är fyra föreställningar kvar. Jag fick tala om Grekland, Sverige och Europa, om medmänsklighet och solidaritet och kampen för jämlikhet och jämställdhet. Och om den där tre minuter långa filmen jag gjorde om rasismen och sexismen och vår plikt att kämpa emot som fick enorm uppmärksamhet och spridning i Grekland. Här kan ni se den!

Med programledaren Maria Bekatorou i Soukou i Antenna där vi också firade grekiska nationaldagen och självständigheten. Titta här.

Greek Nationalday, Alexandra Pascalidou

Här med Grigoris Arnaoutoglou i ”The 2night show” som kommer sändas nästa vecka i Antenna.

Nu hemma igen och dags för teater och en publik som gråter, skrattar och jublar. Hur ska jag lämna detta bakom mig? Hur ska jag gå vidare? Tomheten har redan infunnit sig…

Kommentera
sm1
Journalist, programledare, författare, föreläsare. Bloggar om livets lustar och laster, om magiska möten, moderskapets mysterier, media, människovärde och mångfald. Om konsten att skriva sitt eget livsmanus, gå sina egna vägar och skapa vingar som bär över världen. Vi får följa med på allt från träningsläger till teaterföreställningar, från dramatiska demonstrationer till glittriga galor. Här blandas tips och tricks, recept och resor, ghetto och glamour, politik och passion.

Sök

Senaste inlägg

Föreläser för framtiden i Dubai

Hej från ett stekhett Dubai alla underbara vänner. Jag har fått äran att föreläsa på en internationell konferens för unga... Läs mer »


Från skönhet till skönhet

Igår inleddes dagen med min årliga föreläsning för högstadieelever på Myrsjöskolan. Om konsten att gå från ingen till någon, att... Läs mer »


Medan vi påskar på Mauritius…

Hej från påsklov på Mauritius. Hoppas ni mår fint. Min dotter har hittat på ett nytt verb. ”Vi kan väl... Läs mer »


Föreläsningar

Alexandra har föreläst runt om i världen på flera… Läs mer »

Läs mer

Moderator

Alexandra har presenterat Melodifestivalen, OS i Aten och Uppesittarkväll.

Läs mer

Böcker

Alexandra är författare till fem prisbelönta och kritikerrosade böcker.

Läs mer

Kontaktuppgifter

alexandra@pascalidou.se

Sweden: +46 70 894 05 94
Greece: +30 697 639 4944

ga('send', 'pageview');